Efter att ha läst det intima och privata blogginlägget på Emmasjulblogg.se kände jag mig manad att öppna upp även mitt hjärta och prata lite om året som hittills har varit. För många människor har 2020 varit ett helt annat år än vad man kanske hade föreställt sig. Som om livet inte vore nog komplicerat ibland gjorde coronaviruset inte vardagen lättare för de flesta människor runt om i världen. Redan när jag blev gravid med min dotter Louella år 2019 började det klia inom mig. Jag befann mig på andra sida jorden, i Australien, utan mina närmaste (mer än min partner Sam). Det hade fungerat bra att bara vara han och jag men när vi fick veta att vi väntade barn kändes helt plötsligt något inte rätt. Helt plötsligt kände jag mig ensam trots att jag och Sam gick igenom detta tillsammans. Jag ville ha min egen mamma nära. Med tiden trodde jag att det skulle bli lättare men det blev det inte. Fram till årsskiftet 2019/2020 arbetade jag för ett svenskt företag i Sverige digitalt som utan större förvarning sparkade mig (även om de vill påstå att det var en överenskommelse), jag började oroa mig för arbete och inkomst istället.
När 2020 började var jag höggravid (arbetslös och utan ekonomiskt stöd från varken Sverige eller Australien) och ganska säker på att längtan till Sverige var det som stack i mig. Snart skulle däremot min dotter, vårt första barn, vara här och jag tänkte att hemlängtan skulle tunnas ut. Såklart blev det tvärtom. Fy vad svårt det var första tiden som ny mamma med ett smärtsamt och infekterat snitt i magen ... i ett främmande land ... allt på ett främmande språk. Hela jag ville hem till Sverige men jag skämdes för att jag kände så, det var ju jag som ville flytta hit till Australien från första början. Det tog inte lång tid innan jag öppnade mig för Sam och förklarade hur det värkte i bröstet. Efter mycket prat har vi beslutat att flytta hem till Sverige men innan dess måste vi avsluta och planera saker i Australien. Att coronaviruset kom in i landet och skapade panik hos de styrande som därmed infört galna och strikta restriktioner var inte väntat. Jag som redan känt mig ensam så länge har nu under flera månader levt under olika nivåer av restriktioner: krav på ansiktsmask utanför ytterdörren, endast en timmes träning/promenad ute, inte vara mer än 5 km från ens hem, inte träffa mer än en person utomhus och måste hålla avstånd på 1,5 m, utegångsförbud efter 20:00 mm ... När jag pratade med min lillebror beskrev han det så bra, det är som att jag lever i en loop. Jag lever om samma dag med andra ord.
Jag försöker nu att ta en dag i taget och inte stressa mig över det som jag inte kan kontrollera. Det är svårt. Vi planerar att flytta till Sverige någon gång i början på nästa år. Jag längtar! Tills dess försöker jag hålla humöret uppe.
Tack Emma för att du skrev ditt ärliga inlägg som gjorde att jag själv grävde upp sådant som låg och osade inom mig. ♡
